How do I live without you...
Det var Amys lillasyster Lilly.
Begravningen var precis slut och hon ringde för att tala om det. Men sen sa hon även att polisen ringt hennes mamma och sagt att DNA provet var klart. Och att polisen skulle ringa mig om en liten stund. Ok, sa jag. Det var det jag hann prata med henne. För strax efter ringde det på hemtelefon, det var jag inte beredd på direkt.
I andra änden fanns det en professor Pete Herney som jobbar nånstans inom polisen i New York. Han frågade om jag var den som skickat blod och så där. Ja, svara jag.
Are you sitting down? Säger han. No svarade jag, då sa han sätt dig ner även om du tror att du är beredd på detta. Så jag satte mig ner golvet. Vi har fått resultatet av DNA testet och det var din lilla flicka i magen på Amy Smith. Jag kunde knappt svara, det var som nån högg mig i hjärtat även fast jag nästan visste att det var så från början. Th thank you, fick jag knappt fram. Han beklaga sen var det inget mer med det. Trodde jag var beredd på att höra det, men det var jag ju inte. Kunde inte stå på säkert 30 minuter... Ledsen är nog bara förnamnet på allt just nu tror jag.
Jag saknar Amy så mycket, ännu mer nu när jag också vet att vi skulle fått en liten flicka tillsammans.
Amy, how do I go on living my life without you? I miss you so much...
I would give anything to see you one more time, to give you one last kiss.
And the thing I regret the most is that I never got to tell you how much I really love you.
The pain and sorrow in my heart is to much to handle, there's an emptiness in my world without you.
And what would our daughter have looked like? Hope she looks like you...
My world is so lonely without you Amy, I thought I was strong but I can't handle this...
My world, it does'nt exist anymore, there's just a big black hole in my life...
The hole in my heart is growing each day, and I don't know how to fill it...
I love you Amy, so much... I always will, you'll always be in my heart. You and Maria, our little babygirl...
Take care of our little girl, until I see you both there....
Love you all so much, I can't even put into words.....
Nej, orkar inte mer...
Jahopp...
I förra bloggen så skrev jag ju att Amy fick missfall och så och att hon skulle berätta det i juni när hon kom hit...
Men idag så ringde hennes lillasyster mig och de hade fått obduktionsrapporten från polisen. Den var inte riktigt vad de hade väntat sig...
För doktorn som hade undersökt Amy och sagt att hon hade fått missfall, var antingen inkompetent, blind eller hög...
För obducenten hittade en bebis i Amys mage. Och enligt utvecklingen så var hon i början av 8:de månaden...
Och det var ca 8 månader sen hon var här...
Nu ska jag skicka blod till USA för att verkligen se om jag skulle varit pappa till den lilla flicka som låg i Amys mage... Men med 98 % säkerhet så skulle jag blivit pappa i slutet av juni början av juli!
Alltså hjälp, jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Nu får det fan inte hända nåt mer, nu har jag nått min gräns.
Va trött jag är på allt som händer just nu, fattar inte att allt händer....
Men jag pratade med Amys mamma nu ikväll och de sade att jag får bestämma vilket namn hon ska ha. Och jag vet vad Amy ville ha för namn på en dotter så hon kommer heta eller skulle hetat Maria. Maria Rombing Smith blir hela hennes namn.
Jag... ja vad ska jag skriva... Hade ju hoppats på att det första barn som man bestämmer ett namn åt ska få leva ett gäng år i alla fall, och inte sluta innan de ens börjat :(
Jag vet verkligen inte om jag klarar detta... Om inte får man väl söka hjälp nånstans, men kan ju säga att en sak till och jag behöver läggas in nånstans.
How come you never told me? How come you left so soon?
How come you never told me how you really felt?
I wish to hold you once more, I wish that I could kiss your lips one last time...
I don't know if I can go on without you, how can I live like this and know I won't see you again? I've never felt so lonely...
I love you with all my heart Amy, and I would have loved our daughter as much I love you.
Our daughter... Never thought I would get to say that...
I hope we see eachother again, somewhere some place better than this...
I love you so much...
And mom and dad, please take care of Amy, Maria and Sofie for me. Until we meet again...
Love you all very much... And I miss you, can't even describe how much...
