NY BLOGG ADRESS!
Much better!
Gott Nytt År!
Så, då var 2009 över!
Vilket jävla kuk år på ren svenska.
Värsta året i mitt liv, förhoppningsvis det enda året i hela mitt liv som behöver bli så här!
Allt har bara handlat om sorg o lidande.
Först gick min bästaste mamma bort, helt ofattbart att det snart gått ett helt jävla år sen dess...
Saknar henne fortfarande så jävla mycket.
Sen när man började tänka på allt roligt jag gjort med mamma, så gick Amy och Sofie bort i bilolyckan i New York, sen ett par veckor efter så fick jag ju reda på att hon var gravid i åttonde månaden. Helt galet...
Sen i november, så gick Lily, Amys lillasyster bort i svininfluensa.
Jag fattar inte att allt ska hända på ett o samma år, och en o samma person. Bara jag som tycker att livet är jävligt orättvist?
Ok, positivt då?
Ja det är lätträknat, har fått nya mysiga vänner=) De är helt underbara! De har fått mig att inse att mitt liv är värt att leva o kämpa för... Känner mig väldigt, väldigt älskad faktiskt. Och det känns underbart! =) I love you guys, you're one big part of my life and my heart!
Jag fick åka till New York, även om det var under tråkiga omständigheter. Så fick jag i alla fall åka till en av platserna jag drömt om att få åka till.
Trivs asbra i min lägenhet, trivs asbra i Örebro!
Haft väldigt trevliga fester, min inflyttningsfest, fester i allmänhet har varit roliga, Halloween, min födelsedagsfest.
Sen hade vi en väldigt mysig söndagskväll med julmat o mysiga vänner.
Och hade en väldigt trevlig jul, hemma hos min älskade bror o hans familj! =)
Och avslutade året med en väldigt trevlig nyårsfest med väldigt fina vänner!
Så kommer 2010 bli bättre?
Kan jag inte svara på just nu, men det kan ju fan inte bli sämre! Och jag kommer fortsätta kämpa! Kommer ALDRIG att ge upp mitt liv! Även om det kanske verkar så ibland, så kommer jag aldrig att ge upp!
Har en riktigt rolig sak plannerad i sommar. Ska till Thailand i 5 veckor =) Tack vare 2 kompisar från Australien! Tack Lauren o Stuart!
Jag gjorde ett "tyst" nyårslöfte faktiskt igår. Att jag ska försöka ha det bästa året ever!
Skriver nästa del på både engelska låter bättre då...
I just came to talk for a while, I got some things I need to say. I've gotta live with the choices i made, I know I'd do it all different if I had the chance.
This past year has been the hardest ever for me. Amy, there are no words to describe
the sorrow I felt when you left me. Before it all happend, I thought my world had crumbled when mom passed away. And I thought nothing could make it worse. But then, I got my heart ripped out again...
I could'nt breathe when I heard the news of you and Sofie.
It left me heartbroken, and it got even worse when I heard you where pregnant. I still wish you would have told me about it... I still love you, and in someways I always will... I want you back so badly, you were, and still are a big part of my world. Or rather what's left of my world...
And I've said this before. My biggest regret ever, is that I didn't tell you how much I love you... That makes me shed a tear every time I think about it.
I hope you, Lily and Sofie got to meet my mom where ever you guys are... I miss you all sooo much, I know I will meet you all again, but not yet. I believe I still have a purpose to fulfill so I will try to that what ever it is and what ever it takes. Amy, do me a favour, take care of my mom for me... Take care of Maria aswell...
I miss you all very much....
Ne det var väl allt för denna gång... Lyssna på texten till denna låt, sååå bra.
Rest in Peace
Igår var en så galet rolig kväll, först så satt vi här o hade lite förfest för att sedan fortsätta ut på Strömpis här i Örebo. Klockren kväll ända fram till slutet!
Avslutningen sög jävligt hårt i alla fall...
Först inne på Strömpis så ringer telefonen, det är en kille som presenterar sig som, Jason, och han säger
att han är Lilys (Amys lillasyster) pojkvän.
Han ringde för att tala om att Lily låg på sjukhus i respirator pga svininfluensa (tror de att det är i alla fall).
Och att det är touch and go på att hon skulle klara sig... Vi prata en stund o vi skulle höras senare...
Sen när vi ska gå från Strömpis, typ 1,5timmar senare, så ringer det igen...
Då var jag som tur var utanför, det var Jason igen, som storgrät i telefonen... Och första tanken som hoppa in i huvudet var ju då att hon avlidit... Men jag fråga i alla fall vad det var, o visst hade jag rätt... Strax efter vi laggt på gången innan så hade hennes hjärta stannat, men då fick de igång det igen. 30 minuter senare så stanna det igen, och då gick det inte längre...
Och då kunde jag inte prata längre, så vi lade på... Jag satte mig på ett litet elskåp utanför och börja gråta...
Emma kom fram o gav mig världens bästa kram... Ja, vad skulle jag göra utan Emma i vissa stunder...
Sen så hela vägen från Strömpis, så först prata jag med, James (deras pappa), och han var mer orolig för mig än för sig själv, men jag sa att jag har Emma här, hon tar hand om mig. Sen sa jag ta hand om Sue o bry er om er själva först... Vi prata/grät i telefon en stund, sen ringde Aaron strax efter och fråga om jag hade hört vad som hänt. Vi prata också en stund, grät lite till i telefon...
Alltså vafan är det här för jävla skit värld egentligen?
Hur fan kan folk bara försvinna så här?
Stackars Sue o James, förlorat båda sina döttrar, alla deras barn, på mindre än ett halvår... Det är ju helt jävla ofattbart!!!!!
Lily, I'll miss you... So much...
There arent words to fit this situation...
I hope with all my heart, that you find Amy in that place that you went to now...
I know you missed her so much, so do I.
I can't even fathom what your mom and dad are going through...
I already miss you... You where such a good person, so warm hearted and kind...
I hope that you and Amy are up there looking down on me, and...
No, I dont know what I hope for anymore... Everything just gets torn apart...
I thought my heart couldnt break anymore but I was wrong...
Who is gonna yell in my ear now when I'm being a dumbass...
We didnt know eachother for long, but all that has happend brought us close...
You where one of my closest friends... And I didnt want to loose you...
Rest in peace Lily
Jag fattar inte att allt detta händer, helt galet, upp och ner, in o ut...
Jävla skit på ren svenska...
Empty...
Last night, it was a tough one :*(
When I got home, the first thought that popped into my head was: I got to call Amy, it's been a while since we spoke...
Then it hit me, I can't!
When that feeling hits, it's like someone stomping on your heart, tearing it apart, throwing it in a mixer...
I hate this!
I miss you so much I can't even put in words, you mean so much to me...
Not a day goes by, no not day, not a minute goes by that I don't think of you...
I still don't understand why this had to happen, why you'd have to leave me here...
My heart breaks everytime I realise that you are'nt here anymore, there is a hole in my heart and I have no idea
how I'm supposed to even begin filling it again... Or maybe I'm not supposed to, well not yet anyway.
I met your parents and your sister when I was in New York, they where really kind and warm hearted. I regret that I was'nt able to come visit you while you were still alive... Your mom told me she understood now why you thought so highly of me and loved me so much... I still really can't understand where you saw all that, but I guess it's there since people keep telling me that.
My biggest regret in all this is that I was so "scared" to tell you my true feelings, I thought it would just be "understood", but I truly hope that you knew how I felt even though I never got to tell you that.
I wish you were here with me, just to give me a hug,a kiss, or just snuggle in the couch like we used too when you were here... I miss your warmth, kindness, laugh... How can I ever feel "alive" again? I'll try but I don't see how to...
Mom I miss you sooooo much, all I could ever wish for is that I could get one of your warm hugs...
I love you both with all my heart, and I miss you so much I don't know how to handle it...
This is too much to bear...
I hope that someday, this pain will go away, and that I will see all the good and loving memories that you both left behind, I truly hope that I can make you both proud of me...
Love you...
Hej då Amy...
Och jäklar vilken stad säger jag bara!
Men i alla fall, börjar med det som jag är här för!
I tisdags så landade jag på flygplatsen i Newark. Och åkte flygbuss till hotellet.
Inte världens största hotell, men helt klart dugligt att bo på =)
Och så i tisdags kom det "stora" ögonblicket, när jag skulle träffa resten av Amys familj....
Ringde Lily och sa att jag var här, så hon tog sin mamma och åkte hit!
När jag kom utanför entrén, det första som hände var att jag fick en tjej runt halsen.
Jag viskade lite försiktigt: Lily?
Yes, svarade en liten låg röst. Och sen var det ju kört, vi stod nog och kramades i 10 minuter, gråtandes.
Sen var det mamma Sues tur att kramas. Det första hon sa innan hon krama om mig var bara: Now I know what all the fuzz was about! Sen viska hon till mig: You just glow with strength, karma and warmth. I know now why Amy loved you so much. Då blev det ju bara värre, kunde nog inte sluta gråta på säkert 20 minuter. Sen gick vi och åt på Planet Hollywood. Det var en riktigt fin restaurang. Sen var de tvugna att rycka in lite extra på deras jobb, så det blev en kort dag.
Sen blev det en lugn kväll framför tvn och datorn.
Sen på onsdagen, ja då var det dags och åka till kyrkogården där Amy och Maria är begravda. De är begravda i New Jersey, Laurel Grove cemetary. Väldigt fin och lugn kyrkogård.
När vi kom dit så vek sig nästan benen. Det blev så verkligt så det finns ju inte. Det var väldigt fint vid deras grav, en vit putsad kalksten som gravsten. På den stod det, Amy Smith 1981-2009, beloved daughter, beloved sister, beloved girlfriend. Under hennes stod det Maria Rombing Smith, a little light that never saw the sky, a little life that never saw daylight, a little girl that never knew her mother, or her father.
När jag läst det som stod på stenen så bar inte mina ben mig längre. Var tvungen att sitta ner, Lily satte sig bredvid mig och höll om mig. Och på hennes begravning, så hade de fixat in en av Amys gamla vänner att sjunga en låt som både jag och Amy gillade väldigt mycket. Tangled up in you av Staind.
Den sångaren hade de även fixat dit för att sjunga när jag var där. För Lily trodde att jag ville det, och ja det ville jag självklart. Låten är så bra, så underbart bra. Dock lite jobbigare att lyssna på nu eftersom jag förknippar den med detta, lite coolt att det var Aaron Lewis (googla namnet) som sjöng dock.
När jag återfått lite sans så kom det ögonblicket jag aldrig ville skulle komma... Att säga hej då till ytterliggare en som har betytt massor för mig de senaste åren.
Amy, I'm sorry I never got to tell you how much you meant to me, how much I cared and loved you.
You were the one that kept me up, my strength, my angel, the brightest shining star in my sky.
Knowing that you will never be there to answer your phone, talk to me again. Or even for me to give you a goodnight kiss, to hold you in arms, to tell you I love you. That's just to much for me to bear.
I never though that I would find anyone that liked me for me... But I did, and that person was you, you where the one that got me believing in my life, and I will be eternally greatfull to you for that, and now I know how much you really loved me aswell....
I really don't want to say goodbye, so I say this... Goodbye for now, my love. Take care of our daughter. I'll always love both of you. I don't know if I will see you again, but I hope so. That's the only thing that keeps me going at the moment.
Goodbye, I will love you always, and you will both always be in my heart!
That's it.... That's all the strength I have for now....
Love you all...
Cya later....
How do I live without you...
Det var Amys lillasyster Lilly.
Begravningen var precis slut och hon ringde för att tala om det. Men sen sa hon även att polisen ringt hennes mamma och sagt att DNA provet var klart. Och att polisen skulle ringa mig om en liten stund. Ok, sa jag. Det var det jag hann prata med henne. För strax efter ringde det på hemtelefon, det var jag inte beredd på direkt.
I andra änden fanns det en professor Pete Herney som jobbar nånstans inom polisen i New York. Han frågade om jag var den som skickat blod och så där. Ja, svara jag.
Are you sitting down? Säger han. No svarade jag, då sa han sätt dig ner även om du tror att du är beredd på detta. Så jag satte mig ner golvet. Vi har fått resultatet av DNA testet och det var din lilla flicka i magen på Amy Smith. Jag kunde knappt svara, det var som nån högg mig i hjärtat även fast jag nästan visste att det var så från början. Th thank you, fick jag knappt fram. Han beklaga sen var det inget mer med det. Trodde jag var beredd på att höra det, men det var jag ju inte. Kunde inte stå på säkert 30 minuter... Ledsen är nog bara förnamnet på allt just nu tror jag.
Jag saknar Amy så mycket, ännu mer nu när jag också vet att vi skulle fått en liten flicka tillsammans.
Amy, how do I go on living my life without you? I miss you so much...
I would give anything to see you one more time, to give you one last kiss.
And the thing I regret the most is that I never got to tell you how much I really love you.
The pain and sorrow in my heart is to much to handle, there's an emptiness in my world without you.
And what would our daughter have looked like? Hope she looks like you...
My world is so lonely without you Amy, I thought I was strong but I can't handle this...
My world, it does'nt exist anymore, there's just a big black hole in my life...
The hole in my heart is growing each day, and I don't know how to fill it...
I love you Amy, so much... I always will, you'll always be in my heart. You and Maria, our little babygirl...
Take care of our little girl, until I see you both there....
Love you all so much, I can't even put into words.....
Nej, orkar inte mer...
Jahopp...
I förra bloggen så skrev jag ju att Amy fick missfall och så och att hon skulle berätta det i juni när hon kom hit...
Men idag så ringde hennes lillasyster mig och de hade fått obduktionsrapporten från polisen. Den var inte riktigt vad de hade väntat sig...
För doktorn som hade undersökt Amy och sagt att hon hade fått missfall, var antingen inkompetent, blind eller hög...
För obducenten hittade en bebis i Amys mage. Och enligt utvecklingen så var hon i början av 8:de månaden...
Och det var ca 8 månader sen hon var här...
Nu ska jag skicka blod till USA för att verkligen se om jag skulle varit pappa till den lilla flicka som låg i Amys mage... Men med 98 % säkerhet så skulle jag blivit pappa i slutet av juni början av juli!
Alltså hjälp, jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Nu får det fan inte hända nåt mer, nu har jag nått min gräns.
Va trött jag är på allt som händer just nu, fattar inte att allt händer....
Men jag pratade med Amys mamma nu ikväll och de sade att jag får bestämma vilket namn hon ska ha. Och jag vet vad Amy ville ha för namn på en dotter så hon kommer heta eller skulle hetat Maria. Maria Rombing Smith blir hela hennes namn.
Jag... ja vad ska jag skriva... Hade ju hoppats på att det första barn som man bestämmer ett namn åt ska få leva ett gäng år i alla fall, och inte sluta innan de ens börjat :(
Jag vet verkligen inte om jag klarar detta... Om inte får man väl söka hjälp nånstans, men kan ju säga att en sak till och jag behöver läggas in nånstans.
How come you never told me? How come you left so soon?
How come you never told me how you really felt?
I wish to hold you once more, I wish that I could kiss your lips one last time...
I don't know if I can go on without you, how can I live like this and know I won't see you again? I've never felt so lonely...
I love you with all my heart Amy, and I would have loved our daughter as much I love you.
Our daughter... Never thought I would get to say that...
I hope we see eachother again, somewhere some place better than this...
I love you so much...
And mom and dad, please take care of Amy, Maria and Sofie for me. Until we meet again...
Love you all very much... And I miss you, can't even describe how much...
Nu får det väl räcka i alla fall!
2005, träffade jag en tjej via internet som hette Sofie. Och var från Stockholm, hon skulle jobba som konsult i Flen åt lite företag. Men i alla fall, efter typ 3 månader i Flen så fick hon ett erbjudande från ett företag i USA som erbjöd henne jobb som det hon var utbildad till. Nämnligen som forskare inom nanoteknologi. Ja typ i alla fall, lättast att förklara det så =)
Och hon tog det i alla fall. Och tjäna pengar som ett troll. Och under sommaren 2006, så kom hon i alla fall hem till Sverige igen och hälsa på. Då hade hon även en kompis med sig som hette Amy, världens trevligaste tjej! Kan väl säga att Sofie och jag hade börjat växa ifrån varandra, och jag o Amy började prata med varandra över internet/telefon. De var fortfarande bästa vänner och kommer alltid vara det.
Sen 2007 så var Amy och Sofie här i Örebro och hälsade på. Då kom jag och Amy ännu närmre varandra. Det gick så långt att vi blev kära i varandra i alla fall... Sen i december 2007 så kom Amy hit själv, hon skulle på en föreläsning nånstans. Hon sov i alla fall hos mig, hon var här en natt... Detta låter as dumt nu när jag skriver det men så här var det i alla fall... Hon var så ledsen när hon åkte hem till USA att hon blev sjukskriven från jobbet nästan en månad för att hon saknade mig! Fatta, hon sakna mig, MIG! Av alla människor!
Sen har vi träffats en gång under 2008 som ingen hemma i Flen, eller här i Örebro visste om. Varför jag inte tala om det för mamma ens vet jag inte.
Och nu kommer det som på ren svenska fitta till allt! Idag, eller rättare sagt imorse. Så ringde Sofies mamma och hon var väl mer eller mindre förstörd när hon ringde. Hon sade att Sofie och Amy hade varit med om en bilkrasch, och att de omkommit! Då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Är det nån som driver med mig tänkte jag, men det var det inte. De skulle precis till planet till New York så hon kunde inte prata nåt längre med mig.
Så först nu ikväll har jag pratat med hennes mamma igen och de frontalkrockade med en lastbil på väg hem till New York från en jobbresa. Sen pratade jag med Amys mamma och hennes lillasyster.
Då fick jag reda på ett par saker jag inte visste om... Först och främst, Amy var så förälskad i mig att hon funderade starkt på att flytta till Sverige eftersom jag inte flytta till USA. Plus att sist hon var här, här kom den största chocken! Så blev hon tydligen gravid! Men fick ett missfall, och hon visste inte hur hon skulle ta det över telefon. Hon skulle tala om det nu i sommar när hon hade tänkt att hälsa på mig!
Så nu undrar jag bara en sak! Varför i HELVETE ska folk bara dö!?!
Fan va sur jag blir!!! :( Nu får det fan räcka!
Nästa del blir på engelska så Amys mamma, Sue, och hennes syster, Lilly, förstår det.
I'm truly sorry for the loss of Amy. I loved her very much, and apparently she loved me to.
I know my mom wanted to meet your daughter, but as you know she passed away in march.
And I guarantee you that she will look after both Amy and Sofie. Or at least I hope so.
And for Amy.
I loved you more than you ever knew, and I missed you daily. And now that you're gone I don't know what to do without you. Before I met you, I got by on my own. But now, I've never felt so lonely as I do now. The nights are so long, and the days just rip through my heart.
I hate that I realised how much I loved you after something like this happend. When you where here in Sweden it was the happiest I've ever been in a long time. You lightend my day, your smile to me was like the scent of roses. It was beautiful as ever. I hope, no I know that we will meet again. And I hope that you are there waiting for me along side my mom whenever it is that I come there.
Your eyes shined like a star in the night skies, you where the light in my life when you where here.
I love you very much... And I always will.
Alltså, nu tycker jag livet börjar bli jävligt orättvist!!!! :*(
Gud kan ta sig i arslet! Sätt dig på armbågen och rotera!
Ja vad mer ska man säga...
Rest in peace Amy and Sofie.
Wow, 3 personer som betydde massor för mig inom loppet av 2 månader... Hur mycket ska jag orka med egentligen?
Ja, suck...
Politik
För en gångs skull så är det faktiskt kul att hålla på med det och det är nåt man kan vara med och påverka.
Fick en fråga på stan idag faktiskt, när jag var och förvalsröstade. Frågan löd: Varför är du pirat?
Detta kom alltså från en gammal tant, ca 85 plus. Hon var intresserad i hur folk röstar nu för tiden sade hon.
Jag svarade tillbaka med en fråga först: Har du hört om alla nya "data" lagar?
Ja, jag har läst lite om dem men inte förstått de riktigt, sade hon.
Då ska jag förklara lite sa jag.
Började med att säga att jag tycker de "äldre" partierna och deras gråa ledare inte kan, inte vill och inte gillar datorer.
Då fick jag ett leende tillbaka.
Sen sa jag att mitt privatliv, det är min ensak. Inte nån nisse på FRA eller nån annan instans i Sverige som ska snoka i mina mail, brev eller lyssna på mina telefonsamtal. Eller bara få komma hem till mig med en husransakan utan att gått genom domstolen. Och sen vill jag inte att nån ska kunna få spåra min mobil om jag inte har gjort något dumt.
Och sen frågade hon om vi stod för att man ska få "sno" någon annans material genom fildelning.
Visste inte riktigt hur jag skulle svara först men sen så sade jag i alla fall så här: För mig är fildelning något som ger mig en försmak på saker. Visst absolut tycker jag att artister och skådespelare, författare m.m ska få ha sitt namn och sin framgång och tjäna pengar på det de gör. Men tycker att för personligt bruk och då menar jag personligt bruk att det borde vara "lagligt" eller finnas en tjänst där alla tjänar på det.
Ok, sade tanten. Men sen då?
Hur menar du sen sade jag tillbaka.
Ja, jag har läst det som står på hemsidan för min sonson är med i det där. Och vad menar ni med delad kultur och fri kunskap?
Jadu.... (kollar frågande på henne om hon ska säga sitt namn).
Anna, svarar hon.
Jadu Anna, vissa i alla fall av de jag träffat säger mer eller mindre att vi vill avskaffa upphovsrätten. Men det är inte sant, vi vill skapa en balans mellan nyttjare och skapare. Så att det lika sätt gynnar båda parter.
Ok, förstår nog vad du vill ha sagt säger hon. Men fri kunskap då? Är inte kunskap fritt idag?
Njae inte riktigt. Idag så uttnyttjar större företag patenten som de har som en slags pengamaskin. Jag säger så här: Släpp patenten, låt individer som vill vidare utveckla saker och ting göra det. Låt de som är intresserade av teknik utveckla den i den riktigning de vill. Så det gynnar alla, även pensionärer.
Vaddå pensionärer, häver hon ur sig lite smått sur låter det som.
Ja jag menar inget illa alls med det. Men finns det nåt du skulle vilja ha som gör att din vardag blir lättare frågar jag Anna.
Mjae jo kanske...
Som vaddå till exempel frågar jag.
Ja nåt som kan hjälpa mig att lyfta lite tyngre saker hemma i huset med gubben min svarar hon.
Finns det idag? Jo det gör det, men grejjen med detta blev till slut att hon ville att det skulle passa in i hennes hus med hennes saker. Och det mina vänner, finns inte idag!
Då sa jag att skulle det inte vara bra om nån kunde ge någon yngre tillåtelse att göra en sak typ nu på en gång?
Självklart svarade hon ja.
Men idag så måste det gå genom en hög av instanser, genomgångar av material och vad som är lagligt för att inte inskränka på någon annans "marker".
Jag säger så här: Låt innovationen flöda, låt kunskapen bubbla hos de som har den. Och som kan göra något av den...
Och nu, detta är första gången jag hör detta om något jag förklarar för det är jag värdelös på i vanliga fall. Hon säger i alla fall: Wow, vilken övertygare =)
Det är fanimej första gången nån någonsin sagt det om mig.
Men i alla fall, det roliga med det hela var att det slutar med att hon öppnar väskan hon har i rullatorn och säger nu ska jag förvalsrösta. Vänta här en stund säger hon... Jaha tänker jag varför då? Men jag väntar i alla fall.
Sen efter ett tag kommer hon ut, säger detta till mig: Jag som varit sosse i 45 år är nu mera PIRAT!
Va sa du sa jag.
Ja du är en go ung man, som verkar kunna din sak om piratpartiet. Så jag gav en röst från mig till er. Tack vare dig.
Eh, jaha tackar så mycket sa jag. Sen traska hon vidare.
Fatta inte riktigt vad som hade hänt men antar att jag värvade en pirat =)
Och visst inte den första jag värvat sen jag blev kommunledare i Örebro. Men helt klart den äldsta jag värvat.
Tänk att om de som har levt så pass länge, och klarat sig utan datorn, mobilen, ja kanske till och med en vanlig hemtelefon kan komma att tro på vår sak och förstå att privatlivet är "heligt". Varför i HELVETE kan inte en vanlig medelålders människa fatta att vi måste få ha privatlivet för oss själva?
Och att Piratpartiet inte endast står för fildelning?
Jag är pirat, stolt över att vara det dessutom. Ni som läser detta och tycker att det verkar någorlunda intressant. Kolla in www.piratpartiet.se ni kanske blir så pass nyfikna att ni går med ;)
Ja det var väl allt tror jag.
I övrigt så mår jag väl så där. Väldigt mycket tankar på mamma, på hur mycket som jag bara skulle vilja ventilera med henne. Ja jag vet att jag har en uppsjö av människor att prata med. Men det är inte samma sak, jag uppskattar verkligen att folk ställer upp... Men mamma är mamma och henne kan ingen ersätta, även om jag vet att ingen försöker med det.
Men vissa saker kan jag bara inte prata med andra om det är bara så...
Så nu får jag spara de bara till mig själv antar jag... Kanske nån som får veta kanske inom en snar framtid när man inte orkar hålla det inne längre. Men det visar sig.
Hoppas i alla fall att mamma har det bra där hon är nu och att hon mår mycket bättre än vad hon gjorde här. Hoppas vi ses nån gång lilla mamma....
The pain in my heart, it's tearing me apart. The sorrow in my soul is killing my spirit.
Ja det får räcka för denna gången...
Metallica, Globen personal och Piratpartiet
Jaha det var ju ett tag sen man kunde skriva överhuvudtaget. Har precis flyttat och fick tillbaka min uppkoppling igår!
Så jävla skönt! Fan alldeles för beroende av internet!
Och som Ellinor skrev i kommentaren på senaste bloggen så vet vi nu vad som hände mamma, och många vet redan om det tydligen. Så snälla kan ni sluta snacka massa jävla skit nu? Och bara låta mammas minne vila i frid och prata om alla glada minnen hon gett er istället för att sitta och koka ihop massa skitsnack!
Jag saknar min mamma så jävla mycket men försöker koncentrera mig på allt det glada och roliga jag fick ha med henne medans hon levde! Och då är det sista jag vill att bli sur på (ursäkta ordvalet) fittor som inte vet vad de snackar om. Jag fattar fortfarande inte riktigt att jag inte har någon mamma längre, och vill bara kunna få komma fram till en tanke som gör att man orkar fortsätta leva "normalt". Och det finns så mycket jag skulle vilja prata med mamma om och få hennes syn på. Men det går ju inte, så just nu känns det lite mer som att man "chansar" varje gång man ska göra någonting.
Saknar dig mamma, önskar att du var här hos mig...
Men i alla fall...
ÄNTLIGEN fick vi se Metallica i Stockholm! Så jävla underbart bra så det finns ju inte.
Ända missnöjet med den dagen var att jag inte fick ta med mig min systemkamera in! Kameror med objektiv gick de inte med på av nån konstig anledning. Grymt irreterad blev jag i alla fall, men det gick över när de börja spela där inne =)
Fick gratis tshirt och en kod för att ladda ner konserten från deras sida =) Asbra!!! =D
Och så över till lite politik också =)
På valborg så blev jag utnämnd till Kommunledare i Örebro kommun, plus att jag är ordförande i Ung Pirat Örebro också. Så nu gäller det att få in en pirat, först i EU och sen i Riksdagen nästa år!
Idag blev det en svart dag i politiken i Frankrike. I dag så röstade Frankrikes nationalförening igenom HADOPI lagen. En helt förvriden lag som gör att du blir avstängd från internet i Frankrike efter 3 varningar. Och den som blir avstängd måste fortsätta betala abonnemanget.
Och lagen gör även att sådana platser som har ett öppet nätverk (såsom caféer, restauranger och liknande) kommer att stå ansvariga för om det fildelas i deras nätverk. Detta i sin tur kommer att leda till att tekniken inte utvecklas i samma takt.
Vad är det för värld detta håller på att bli? Vill vi verkligen leva i ett "storebror" samhälle? Där allt är övervakat?
Personligen så vill jag inte det! Mitt privatliv det är mitt och ingen annans. Speciellt inte nån liten jävel på någon instans i Sverige som ska sitta och lyssna på mina telefonsamtal eller läsa mina sms/e-mail.
Det fria samhället är under anfall av gamla gråa stofiler som Sarkozy bland annat, som kommer att rasera det IT samhälle världen har byggt upp. Varför slå på det som man inte förstår? Sätt er in i det, lär er det, se inte ner på det bara för att ni inte hänger med i svängarna.
Jag menar, får Frankrike genom detta i EU så kan man lika gärna sälja sin dator, ta fram papper och penna igen och skriva vanliga brev! Eller som en parti kollega sade, ta fram djungeltrumman och skicka bongotelegram!
Ni som inte vet riktigt vad ni ska rösta på i EU valet. Ta reda på vad de nya lagarna typ som FRA, IPRED och fler gör i verkliga livet. Och hur det påverkar er i slutänden, kanske det kan få er att ändra uppfattning om Piratpartiet och hur viktigt det vi gör i PP är för den enskilde personen och dess privatliv.
Om inte annat så hör av er till mig så ska jag förklara det för er så gott jag kan =)
En liten blandad blogg blev det. Men nu har jag i alla fall lite att fokusera på. EU val, semester i sommar och lite sånt!
Kommer förmodligen bli lite politik i bloggarna framöver tror jag. Men även annat också.....
Om ni vill se på bilder och sånt så har jag fixat ett "fotoalbum" online om ni vill se vad som händer i mitt lilla liv här i Örebro. Klicka här! Där kan ni även registrera er och lägga upp eget om ni vill dela med er =)
Hej svejs från mig.
Älskar dig mamma!
:(
Sluta sprid rykten om hur mamma dog för i hela helvete!!!!!
Ingen vet hur det gick till, inte ens vi. Och vet inte vi så vet väl för i helvete inte ni! Eller hur!?!
Och bara för att döda det värsta ryktet jag nånsin hört i hela mitt jävla liv!!
Mamma tog för fan inte livet av sig! Varför i hela fanken skulle hon göra det? Och varför
får man ens för sig en sån sak som att sprida ett sånt rykte????`??????????????
Och JA jag vet vilka som har spridit de flesta ryktena i Flen! Och till er som känner er berörda, ni kan ju dra åt helvete!
Tänker inte ens titta åt er!
Och folk här i Örebro undrar varför jag inte gillar Flen. Hmmm KAN JU BERO PÅ SÅNT HÄR SKIT!
Far åt helvete säger jag bara. Fattar ni inte att det sårar mig och min bror, och resten av vår släkt med sånt skit?
Fan ta reda på fakta först!! Och som jag skrev tidigare att när vi vet så vet resten inte förr!
Märks det att jag är upprörd eller? BRA!
Jahaja
Begravningen av mamma var i fredags i Flens kyrka...
Och jisses vad folk, trodde det skulle bli mycket. Men fullsatt o lite till, helt otroligt.
Mamma hade varit så rörd att se så många bry sig om henne, och bry sig om oss.
Det var fan helt galet jobbigt, speciellt att lägga en blomma på kistan och säga hej då!
Fattar fortfarande inte att jag inte har nån mamma längre, det är helt overkligt även fast begravningen är över. Blir väl inte absolut förräns hon ligger i graven bredvid pappa o det står bådas namn på stenen.
Prästen var så där, för mycket jesus o gud snack... Gud kan ta sig i arslet! Om det finns en gud varför låter han de goda förgås o de "onda" bestå? Borde inte han fixa en "bra" värld att leva i? Skiter i vilken jävla religion man tillhör, gud finns inte nånstans så är det bara. Far åt helvete!
Tack alla som kom på mammas begravning, ni är underbara...
Jag tror att mamma hade sagt nånting så här om hon sett oss i kyrkan: Gråt inte mina barn, mamma o vänner, för jag är hos den jag älskar och har saknat. Minnena kommer att komma så småningom, tänk på mig o le för allt det roliga vi har gjort tillsammans. Vi ses igen, men lev livet så väl som ni kan.
Eller ja, kanske det är vad jag hade velat att hon sade? Vem vet... Hon kanske kan svara på den frågan när jag träffar henne igen, henne och pappa.
Trodde faktiskt inte att man kan sakna nån så här groteskt mycket.
Det gör så ont i hjärtat, så ont i själen... Är det nån som kan bygga ihop mitt hjärta igen?
Fattar inte hur det ska gå att "leva" normalt igen. Alla små saker som gjorde vardagen är ju borta.
Så enkelt som ett telefonsamtal bara mellan min lägenhet och ica, en plats man kunde kalla hemma frånsett där jag bor, bara vetskapen att mamma fanns och inte var så långt borta. Men nu då? Nu finns det bara ett hemma känns det som, känner mig faktiskt vilsen i flen om jag ska vara helt ärlig. Känns inte alls som min "hemstad" längre, kanske blir lite bättre när mormor flyttar hit upp... Vi får se...
Och en sista sak... Evelina, tack för att du kom på begravningen, du är bäst helt enkelt. Älskar dig så mycket en vän kan göra...
Mamma, du sken som solen. Blänkte som vatten i månljuset.
Du somna in i din säng, och for till pappa. Hoppas ni hitta varandra på den sidan stranden...
Och oroa dig inte över mig och bror, vi tar hand om varandra.
Jag älskar dig, saknar dig med hela mitt hjärta, vill ha dig tillbaka. Men det går väl inte så får nöja mig med att tro på att vi ses igen, och att du och pappa vakar över oss. Och hittar oss när vi väl är på väg till er.
Älskar er så mycket finns inte ens ord som kan beskriva det på ett bra sätt, så ska inte ens försöka...
Vet inte om det finns så mycket mer att skriva just nu...
Tack alla som kom i alla fall. Släkt, vänner, kollegor och elever (hon älskade er alla)!
Påsk o magsjuk
Jahopp, snart 3 veckor utan mamma. Jobbigaste i hela mitt liv.
Hur mår jag då efter detta?
Finns 2 versioner antar jag. Fysiskt, bra frånsett magsjuka/matförgiftning.
Psykiskt, helt jävla fruktansvärt...
Tänk er, att ert hjärta dragits ut, slagits sönder, gått i tusen bitar och sen att nån stampat på det. Ungefär så känns varje sekund utan mamma... Saknar henne nåt så jävla mycket så det finns inte.
Nån sa till mig att det finns en mening med allt som händer i livet. Och då undrar jag nu, VAD FAN ÄR MENINGEN MED DETTA?????????
Om Gud finns så kan han fara åt helvete!
Och fredag som kommer vill jag inte ens vara med om...
Tyckte det var jobbigt nog på minnesstunden i skolan, hur fan ska det då inte vara att veta att mamma ligger i kistan inne i kyrkan? Och sen behöva säga hej då för sista gången till mamma!?!
Jag vill bara att mamma ska komma tillbaka till mig, Richard, o mina brorsöner...
Mamma hann ju inte ens uppleva mina eventuella barn :*( Så jävla orättvist... Just nu känns det så overkligt att en dag få förklara för en liten knodd att hon/han varken har farmor eller farfar...
Just nu känner jag mig inte så stor, min högsta önskan just nu är fan en kram av mamma, aldrig längtat efter en kram så mycket i hela mitt liv...
Hann inte ens säga till mamma hur mycket jag älska henne innan hon dog jue... :*(
Älskar dig mamma!!!!
Så mycket så det går inte ens att beskriva!
Minnesstund idag!
Prästen Anders Lagbo var med och prata väldigt fint om mamma. Han fick med det som alla tyckte att hon var när hon var vid liv. Han hade lyssnat på alla, vad de hade att säga, vad de tyckte och hur de kände för mamma.
Hans sammanfattning var: att hon var en varm, snäll och trevlig människa. Hon släppte in barnen hon jobbade med i sitt hjärta och hjälpte de på bästa sätt, hon såg inte någon skillnad på dem. På varken religion, hudfärg eller land. Hon tyckte att alla var lika mycket värda. Det gjorde henne speciell för skolan och för klassen hon jobbade i. Hon visste när barnen behövde stöd, när de skulle tillrättavisas och detta gjorde att barnen älskade sin Chatarina.
Idag lärde jag mig vad min mamma betydde för mig och för hennes jobbarkompisar, elever och vänner.
Mamma för mig var min hemma punkt, den punkten som alltid var fast. Den punkt där jag alltid kände mig hemma, älskad, ompysslad. Mamma var bäst i hela världen, hon lyssnade alltid om jag behövde prata oavsett hur hon själv mådde, hon satte alltid oss i första hand. Min mamma var min ängel på jorden, hon var mitt skyddsnät i livet så att säga. Och jag kommer alltid att älska henne, hon bor i mitt hjärta nu. Nu och för alltid. Och prästen sa något tänkvärt idag att Chatarina bor i våra hjärtan nu, vill ni prata med henne så slut era ögon så finns hon där, hennes röst, hennes doft och hennes hjärta. Och det stämmer nog, men just nu skulle jag bara vilja ha henne här och kramas med henne.
Min mamma för elever, medarbetare och vänner betydde mamma stöd, hopp och tro på livet.
Som mammas jobbarkompis Carola sade idag, hon var som en mamma för henne med, att hon alltid fanns där som stöd, hjälp och skratt. Carola tyckte verkligen om min mamma, och hon sade till mig idag att jag fick dela med mig av henne. Jag svarade att jag jättegärna gjorde det, och brast ut i gråt och fick en jättekram av Carola.
För mammas elever betydde mamma stöd, en fast hand i skolan, ett hopp om ett liv annat än det de kom från. Men även att hon var som en mamma för de också. De kallade henne supermorsa, och jag vet att hon älskade sina elever. De behövde inte säga till mamma när de behövde stöd, utan hon kände det på sig och såg det i deras ögon. De tog det väldigt hårt när mamma gick bort, och kommer sakna henne så in i helvete mycket.
Och jag vet faktiskt inte vad mer jag ska skriva egentligen så jag tänkte avsluta lite med ett par fina ord om min mamma Chatarina Rombing.
Mamma, min ängel.
Vart du än är...
Jag älskar dig mer än livet är värt, hade hoppats på att ha dig här ett bra tag till.
Men pappa ropa på dig, för han saknar dig med.
Hoppas ni hitta varandra där på andra sidan, vart? Ja vem vet i Nangiala kanske...
Hoppas i alla fall att du kan vila ut nu, med pappa vid din sida.
Jag vet att vi ses igen, men inte på ett bra tag. Hoppas att när jag en gång ska vandra den stigen,
att ni möter mig vid porten till vart ni än befinner er. Eller kanske blir man två och ett halvt igen och kan leka med
både mamma och pappa som det borde vart för länge sen...
Hoppas i alla fall att ni möter mig då, att ni har det bra tillsammans.
Jag och Richard saknar dig så mycket, älskar dig och pappa.
Mom, I love you with all my heart, my soul, my spirit.
Right now my heart is crying out in pain, but in a while it will go over in happiness with all the memories you left behind.
Feels like dying a bit, when the heart is in pain. But it will only last a little while, hope it gets better soon.
Love you, miss you and I know we'll see eachother again!
Det var väl det jag ville säga just nu antar jag...
För er som inte vet. Begravningen är den 17/4 i Flens kyrka kl 1300!
Ps: En sak som gör mig riktigt jävla förbannad! Ni som inte vet vad mamma gick bort av, SLUTA FÖR I HELVETE ATT SPRIDA RYKTEN! Ingen vet i nuläget vad som gjorde att mamma somna in, när vi vet så får ni veta! INGA MER RYKTEN!!! Ds!
