Stefan Rombing

Ok, ska berätta vad det handlar om och så.

2005, träffade jag en tjej via internet som hette Sofie. Och var från Stockholm, hon skulle jobba som konsult i Flen åt lite företag. Men i alla fall, efter typ 3 månader i Flen så fick hon ett erbjudande från ett företag i USA som erbjöd henne jobb som det hon var utbildad till. Nämnligen som forskare inom nanoteknologi. Ja typ i alla fall, lättast att förklara det så =)

Och hon tog det i alla fall. Och tjäna pengar som ett troll. Och under sommaren 2006, så kom hon i alla fall hem till Sverige igen och hälsa på. Då hade hon även en kompis med sig som hette Amy, världens trevligaste tjej! Kan väl säga att Sofie och jag hade börjat växa ifrån varandra, och jag o Amy började prata med varandra över internet/telefon. De var fortfarande bästa vänner och kommer alltid vara det.

Sen 2007 så var Amy och Sofie här i Örebro och hälsade på. Då kom jag och Amy ännu närmre varandra. Det gick så långt att vi blev kära i varandra i alla fall... Sen i december 2007 så kom Amy hit själv, hon skulle på en föreläsning nånstans. Hon sov i alla fall hos mig, hon var här en natt... Detta låter as dumt nu när jag skriver det men så här var det i alla fall... Hon var så ledsen när hon åkte hem till USA att hon blev sjukskriven från jobbet nästan en månad för att hon saknade mig! Fatta, hon sakna mig, MIG! Av alla människor!

Sen har vi träffats en gång under 2008 som ingen hemma i Flen, eller här i Örebro visste om. Varför jag inte tala om det för mamma ens vet jag inte.

Och nu kommer det som på ren svenska fitta till allt! Idag, eller rättare sagt imorse. Så ringde Sofies mamma och hon var väl mer eller mindre förstörd när hon ringde. Hon sade att Sofie och Amy hade varit med om en bilkrasch, och att de omkommit! Då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Är det nån som driver med mig tänkte jag, men det var det inte. De skulle precis till planet till New York så hon kunde inte prata nåt längre med mig.

Så först nu ikväll har jag pratat med hennes mamma igen och de frontalkrockade med en lastbil på väg hem till New York från en jobbresa. Sen pratade jag med Amys mamma och hennes lillasyster.

Då fick jag reda på ett par saker jag inte visste om... Först och främst, Amy var så förälskad i mig att hon funderade starkt på att flytta till Sverige eftersom jag inte flytta till USA. Plus att sist hon var här, här kom den största chocken! Så blev hon tydligen gravid! Men fick ett missfall, och hon visste inte hur hon skulle ta det över telefon. Hon skulle tala om det nu i sommar när hon hade tänkt att hälsa på mig!

Så nu undrar jag bara en sak! Varför i HELVETE ska folk bara dö!?!

Fan va sur jag blir!!! :( Nu får det fan räcka!


Nästa del blir på engelska så Amys mamma, Sue, och hennes syster, Lilly, förstår det.

I'm truly sorry for the loss of Amy. I loved her very much, and apparently she loved me to.
I know my mom wanted to meet your daughter, but as you know she passed away in march.
And I guarantee you that she will look after both Amy and Sofie. Or at least I hope so.

And for Amy.
I loved you more than you ever knew, and I missed you daily. And now that you're gone I don't know what to do without you. Before I met you, I got by on my own. But now, I've never felt so lonely as I do now. The nights are so long, and the days just rip through my heart.
I hate that I realised how much I loved you after something like this happend. When you where here in Sweden it was the happiest I've ever been in a long time. You lightend my day, your smile to me was like the scent of roses. It was beautiful as ever. I hope, no I know that we will meet again. And I hope that you are there waiting for me along side my mom whenever it is that I come there.

Your eyes shined like a star in the night skies, you where the light in my life when you where here.
I love you very much... And I always will.

Alltså, nu tycker jag livet börjar bli jävligt orättvist!!!! :*(

Gud kan ta sig i arslet! Sätt dig på armbågen och rotera!

Ja vad mer ska man säga...

Rest in peace Amy and Sofie.

Wow, 3 personer som betydde massor för mig inom loppet av 2 månader... Hur mycket ska jag orka med egentligen?

Ja, suck...