Jahaja
Begravningen av mamma var i fredags i Flens kyrka...
Och jisses vad folk, trodde det skulle bli mycket. Men fullsatt o lite till, helt otroligt.
Mamma hade varit så rörd att se så många bry sig om henne, och bry sig om oss.
Det var fan helt galet jobbigt, speciellt att lägga en blomma på kistan och säga hej då!
Fattar fortfarande inte att jag inte har nån mamma längre, det är helt overkligt även fast begravningen är över. Blir väl inte absolut förräns hon ligger i graven bredvid pappa o det står bådas namn på stenen.
Prästen var så där, för mycket jesus o gud snack... Gud kan ta sig i arslet! Om det finns en gud varför låter han de goda förgås o de "onda" bestå? Borde inte han fixa en "bra" värld att leva i? Skiter i vilken jävla religion man tillhör, gud finns inte nånstans så är det bara. Far åt helvete!
Tack alla som kom på mammas begravning, ni är underbara...
Jag tror att mamma hade sagt nånting så här om hon sett oss i kyrkan: Gråt inte mina barn, mamma o vänner, för jag är hos den jag älskar och har saknat. Minnena kommer att komma så småningom, tänk på mig o le för allt det roliga vi har gjort tillsammans. Vi ses igen, men lev livet så väl som ni kan.
Eller ja, kanske det är vad jag hade velat att hon sade? Vem vet... Hon kanske kan svara på den frågan när jag träffar henne igen, henne och pappa.
Trodde faktiskt inte att man kan sakna nån så här groteskt mycket.
Det gör så ont i hjärtat, så ont i själen... Är det nån som kan bygga ihop mitt hjärta igen?
Fattar inte hur det ska gå att "leva" normalt igen. Alla små saker som gjorde vardagen är ju borta.
Så enkelt som ett telefonsamtal bara mellan min lägenhet och ica, en plats man kunde kalla hemma frånsett där jag bor, bara vetskapen att mamma fanns och inte var så långt borta. Men nu då? Nu finns det bara ett hemma känns det som, känner mig faktiskt vilsen i flen om jag ska vara helt ärlig. Känns inte alls som min "hemstad" längre, kanske blir lite bättre när mormor flyttar hit upp... Vi får se...
Och en sista sak... Evelina, tack för att du kom på begravningen, du är bäst helt enkelt. Älskar dig så mycket en vän kan göra...
Mamma, du sken som solen. Blänkte som vatten i månljuset.
Du somna in i din säng, och for till pappa. Hoppas ni hitta varandra på den sidan stranden...
Och oroa dig inte över mig och bror, vi tar hand om varandra.
Jag älskar dig, saknar dig med hela mitt hjärta, vill ha dig tillbaka. Men det går väl inte så får nöja mig med att tro på att vi ses igen, och att du och pappa vakar över oss. Och hittar oss när vi väl är på väg till er.
Älskar er så mycket finns inte ens ord som kan beskriva det på ett bra sätt, så ska inte ens försöka...
Vet inte om det finns så mycket mer att skriva just nu...
Tack alla som kom i alla fall. Släkt, vänner, kollegor och elever (hon älskade er alla)!
<3 fint skrivet Stefan.
Vackert :D
Ta hand om dig Stefan. Förstår att allt känns svårt och tungt och att hela världen är emot. Att allt är helt fucked up. Din mamma kommer alltid att finnas med dig vart du än går. Hon lämnar inte din sida, hon vakar över dig. Jag är säker på att hon visste (och vet) hur mycket du älskar henne.
Älskar dig med, det vet du. Resten tar vi sen, bara du och jag. Puss och kram!
Jag är mycket imponerad av hur kraftfullt du beskriver din saknad och sorg efter Chatarina! Det är mycket starkt gjort! Jag jobbade en del ihop med Chatarina och hade handledning med henne men vi blandade allvar och skämt. Oj! Vad vi skrattade ihop! Vi skickade roliga mejl till varandra och så var det mejl som rörde allvarliga "arbetssaker". Nästan alltid när vi träffades sa Chatarina "Hej du lilla gumman! Vad du ser arg/glad (eller hur det nu var)ut idag!? (alltid hade hon rätt i sin känsla av hur jag var till humöret fast jag försökte "skärpa till" mig) Samtidigt som hon sa detta klappade hon mig på axeln och då var hon tvungen att sträcka upp armen lite för att nå min axel. Det tyckte jag var lite kul eftersom hon egentligen var "lilla"!
Nej det är svårt att gå vidare när någon nära gått bort, men det går.....dock kommer saknaden över en så enormt starkt ibland.
